D-sektionens historia

Taget med tillstånd från Jan Eric Larssons, Inspektorns, hemsida.

D-linjen föds ur urhavet

Det hela började med en serie möten där LTH's kloka gubbar (typ Ekman, Johannesson, Philipson och Åström) slog sina lika snill- som innehållsrika skallar ihop och funderade ut att det borde finnas en D-linje i Lund. Jag var faktiskt där och tittade på de möten som var officiella, och jag minns fortfarande hur Rolf Johannesson motiverade varför det borde finnas en D-linje. Någon frågade om det fanns så mycket data att undervisa. "Relationsdatabaser," sade Rolf. "Det vet jag inte ett dugg om. Det måste vara intressant." Tack vare detta goda inlägg blev det sedermera en D-linje i Lund.

Så, en vårdag dök det upp en vacker yngling (vi var alla unga och vackra på den tiden) och sade att han hade tänkt bli överphösare för D-linjen. "Det hade ju jag också" tänkte jag mellan sammanbitna tänder, men nobel till sinnelaget sade jag inte det, utan: "Vad bra, då kan ju jag bli din vice och hjälpa dig, och därmed också visa huru glada både E:are och F:are är att få sällskap i sin gemensamma linjenämnd", (på den tiden hade man nämligen en gemensam linjenämnd).

Både kansliet och teknologerna var alltså snart redo för den nya D-linjens anstormning och man satte sig ner att vänta i spänd förväntan. Så i slutet av augusti 1982, på en ohyggligt vacker förhöstdag, anlände de första D:arna och urnollningen kunde börja.

Ett bajsbrunt drama

Sagt och gjort. Under hösten 1982 mottog vi så de första 30 D:arna, och hjälpte dom att anta brunt som sektionsfärg (inte bara av pur grymhet; D-linjen i Linköping hade och har faktiskt denna i och för sig helt OK:a men något avföringsaktiga färg), och starta upp en ny sektion.

Ur-D:arna visade sig vara både snälla och aktiva och starten blev synnerligen lyckad. Nolleuppdragen var ganska mogna med bland annat öldamspel på Mårtenstorget och en oerhört ful brun regattabåt med knivskarpt och livsfarligt roderblad. Alla överlevde dock nollningen med häpnad och även den första nollegasken, där man bland annat erhöll en ordförandeklubba i form av ett gigantiskt motstånd från D-LiTH (samma som nu; en av D's äldsta reliker; klubban, inte D-LiTH).

Den första sångarstriden vågade man inte ställa upp i med eget lag, eftersom man var ganska få (närmare bestämt 30). Däremot deltog flera ur-D:are i F- och E-sektionernas lag, med bravur. Fröken Winpapa Olson var till exempel med och vann i F's lag, där "Var är kåren, broder?" gjorde stor lycka.

HIV-tider

Jag fann mig sedermera varandes vice ordförande i den första styrelsen, som dock inte gjorde mycket mer än att joina TLTH och förbereda D-sektionens första vårterminsmöte, där de nybakade och alldeles tvättäkta D:arna tog över, och ändrade sektionsfärgen till rosa (Råsa!) med det överväldigande röstresultatet 15 för Råsa, 14 for brunt och 1 avstår. D-sektionens första bautasuccess var ett faktum, och den pinka färgen grep omkring sig nästa år, när alla andra nya D-linjer föredrog den framför Linköpings äldre alternativ, (utom Chalmers som ju i vilket fall som helst alltid måste vara motvalls kärringar; D på Chalmers har ju dessutom orange, en inte helt oäven kulör, tycker jag...). D-KTH valde också en råsaaktig kulör, men var noga med att påpeka den som cerise, för att inte verka allt för gaya och glada.

Snart nog var alla gamla stofiler från F och E avpolleterade och D-sektionen började agera som en egen aktör på den fria marknaden. År 1983 anlände en ny bunt nollor och vips hade antalet D'are mer än fördubblats. Detta ledde till en ny succeartad nollning och till det första egna deltagandet i sångastriden. Här slog man igenom stort, dels med Brännarvisan (med suck), dels med den bästa låten i sångarstridens historia, "Vi/De ska vinna" (den sjungs på tok för sällan).

Dyngfullt traditionsskapande

Nu är det dags att övergå till axplock allt eftersom D-sektionens aktivitet går upp i varv. Nollningen 1984 var synnerligen bra. F-sektionen hade en trevlig ÖverFösare (gissa vem). Även D och E hade trevliga dito, som dock på ren slump råkade stifta både en ny tradition och bekantskap med den skånska myllan i våt version. Något ljushuvud hade hittat på att man skulle ha gyttjebrottning mellan D och E, och snart nog fanns ett gäng synnerligen plakata nollor, som helt sonika började kasta gyttja på publiken! Intet ont anande lundabor som bara ville åse lite studentlustifikationer fann sig attackerade å det grövsta. Nollegeneraler och överphösare lyckades som tur var snabbt stoppa detta inslag. Men sedan bar det sig inte bättre än att nollorna tvingade sina överphösare att genomföra nolleuppdraget själva. Sagt och gjort; en tradition var skapad.

Nästa år försökte man för övrigt skapa en liknande tradition mellan D och F; torskfäktning i universitetsfontänen. Den höll dock inte så länge. Man kom ganska snart fram till att det inte var något kul att slå varandra i ansiktet med kalla fiskar...

Cha-cha-cha

Samma år deltog D-sektionen på ett oförglömligt sätt i sångarstriden, med temat att alla sångar slutar på "cha-cha-cha". Många superba bidrag, bland annat en parodi på Marilyn Monroe ("Dada-dadda-da-daxda-data"), "Spygrön Amazon" och en underskön barbershop ("Det är inte chocklad eller coca..."). Jag sjunger ofta själv på den sistnämnda, i duschen om kvällen, sådär. Rekommenderas varmt!

One-O-One

Löjligt nog missade man att fira både 10- och 100-årsjubileum (i bas två), men vid år 101 var det dags för D-sektionens första och hittills enda femårsjubileum. Detta visade sig bli en alldeles fantastiskt välordnad och skojig tillställning, med stort symposium sammansatt av datastorheter, i ledning av Lars Philipson. Vidare sysselsatte man sig med den nästan övermänskliga uppgiften att få en maskin att spela bordtennis. På balen erhölls bland annat grattistelegram från Johnny, den vackre ynglingen som nu flyttat utomlands, och så installerade man sin första inspector, i form av just Lars Philipson, som också erhöll den i all hast inköpta kikaren. Jubelkommitteen visade sig sedan ge upphov till De Upphöjda Sex som ju som bekant utgjorde grunden till Studieföreningen DTX, en osinlig källa till glädje för hela sektionen.

Nollställning efter tentorna

Nu följde en serie av år då D-sektionen utökade sin aktivitet ytterligare och samtidigt lyckades grundlägga sitt rykte som superdrängig (och det är minsann inte alla sektioner som klarat av detta). Dimma sköt upp bland de nordiska busarren som det största och bästa och ibland mest vinstgivande. D-sektionen drabbades av sin första äkta skandal, genom en intervju i Sydsvenskan. En inte helt okänd herre vid öknamn Stege bekände att han inmundigade sprit efter tentorna. "Man behöver nollställa sig efter tentorna" sade han, och därmed var skandalen ett faktum.