Så var det dags - min tur att lyfta examen. Det är med blandade känslor jag mottager mitt examensbevis. Givetvis råder total lycka över att aldrig någonsin igen behöva känna pressen och ångesten inför en tentamen, men samtidigt markerar det ett absolut avslut på den i särklass bästa tiden i mitt liv. Vänner för livet, nattliga strapatser, fruktöl, dansplatta, styrelse,
bygga D-huset i Minecraft, katakomber, takfester, skumma möten, kårhusets bastu, hänget, fest-i-val,
melba,
melba,
melba... listan över minnen är lång, men förhoppningsvis inte finit riktigt riktigt än. Jag vill inte sluta, jag vill inte lämna D-sektionen... så jag tänker fanimej inte göra det riktigt än heller!
Jag har vetat att jag har varit färdig rätt länge. Faktum är, att jag trodde att jag var färdig långt mycket tidigare än så. När jag började på D så hade jag läst ett år på teoretisk matematik och kunde tillgodoräkna endimmen och linalgen, vilket var skönt. Det lämnade dock hål i schemat, och (notera
oxford comma) flitig som jag var fyllde jag dessa hål med kurser från
2an. Det innebar att jag fick läsa kurser med såväl min
phadder som med
två ur min
stab. Chepsen åkte långt ner i väskan och jag satt där liten och ensam, även fast jag sannolikt redan var typ äldst i lokalen. Ironiskt.
Jag samlade mina poäng i rasande takt; planen var att bli färdig efter 4 år. Men 2011 upptäckte jag sektionen och vad den kunde ge mig: vänner, nöje, kärlek, kontaktnät,
melba... jag fastnade. Sen den dagen jag för första gången satte min fot i baren (som på den tiden var en kvarts oktagon i formen) har jag inte blickat bakåt och aldrig ångrat mig. Jag har jobbat i
caféet för 5 olika cafémästare (mig själv ej inräknad), jag har innehaft viceposter, suttit i styrelsen, varit på en uppsjö fester, resor och tokigheter, varit företagsvärd under teknikfokus,
målat bar iklädd enbart phös-rock, sprungit naken över gröngräset, sjungit i kör,
kört matrix moves på en reklampelare badat i poolen som inte finns, druckit melba...
Hösten 2013 insåg jag tyvärr var min gräns gick och min kapacitet understeg min önskade nivå av aktiviteter. Samtidigt som jag ledde D-seks lag i
Sångarstriden, var vice pubmästare, pluggade 100% och jobbade i caféet så tyckte jag det var en bra idé att också labbleda 20 timmar i veckan. Det blev för mycket.
Som tur var insåg jag i tid att mitt beteende inte var sunt. Så jag gjorde som vilken vettig människa som helst i min situation hade gjort - drog ner på studierna och hoppade på styrelsen på D-sek. Detta föranledde min totala studietid på ca 6 år. Den borde ha varit 5 år, men jag avskydde verkligen
realtidssystem och valde bort den tentan. Det gjorde att jag saknade några avancerade poäng och istället fick läsa två nya kurser, hösten 2015. I januari 2016 var jag således klar, trodde jag. Det visade sig att en python-kurs inom numerisk matematik jag läst under mitt år på natfak inte dög att ta med i examen. "Den är för lik grundkursen i java" tyckte man på studieledningen. Jag ser inte likheten, men deras ord är lag. Jag fick avsluta med en kurs i nätverksprogrammering under LP2 (vilken tydligen INTE överlappade, trots att jag har läst såväl realtidsprogrammering som datasäkerhet, som ungefär täcker kursen).
Nåväl
Examen är skithäftigt! Jag kan inte rekommendera något annat för er yngrekursare som är mitt i er färd mot målet. Den ger en grund att stå på, samt att falla tillbaka på i alla lägen - ett riktigt bevis på kompetens. Till alla er som är oroliga för att ni tycker att ni inte kan något, trots att ni har pluggat flera år - det är ingen fara. Civilingenjörsutbildningen handlar inte om att kunna allt, eller klara allt. Den handlar om att lära sig att lösa problem. Det är
det som är er äkta kompetens, det är
det som gör er till ingenjörer. Att kunna ta till sig problemställningen, inse vad som behöver göras, inhämta information, samt lösa problemet.
Till alla er som har bråttom och tror att arbetsmarknaden och karriären kommer att springa iväg från er om ni inte skyndar er - lugna ner er. Låt det ta den tid det tar, tillåt er att njuta på vägen. Marknaden behöver ständigt nya ingenjörer, jobben finns, även i lågkonjunktur. Jobben finns, och de betalar bra.
Jag kunde ha blivit färdig för över ett år sen, men valde att inte lyfta examen förrän nu i höst när jag fick mitt nya LTH-kort. Jag ville krama ut det allra sista ur våra fantastiska pubar och event, mysa mig igenom en nollning till utan ansvar, samt få chansen att ta en sista gyllengul, läskande, sliskig liten
melba...
Kram på er