Nu har mitt fjärde år på LTH börjat. Jag inleder det som datatekniksektionens studierådsordförande. Min studietid har präglats av nöjen och ångest, stress och lättnad, lärdomar och gemenskap. En del av lärdomarna delar jag med mig av här idag.
Mina bästa och roligaste minnen återfås när jag tänker på nollningarna, min egna samt som fadder, och alla evenemang anordnade av sektionen. Under mina år på sektionen har jag varit allt från passiv deltagare till aktiv arrangör av många evenemang. Lärdomen från dessa erfarenheter är följande: Att engagera sig inom sektionen, att aktivt medverka för sina medstudenters välbefinnande, leder inte bara till en längre meritlista. Det leder till större gemenskap, bättre självförtroende samt insikt och utveckling av sin egna förmåga att påverka och förbättra.
Jag avunds inte mina goda barndomsvänner som studerar till läkare, ekonomer och socionomer. De har inte samma förutsättningar som du och jag – vi som pluggar på LTH. När de började studera så hade de inga utskott som anordnade resor. De hade ingen organisation som upprätthöll ett gott studiesocialt förhållande. De hade inget välskött och gemensamt – samt drivet av medstudenter – till uppehållslokal. Jag klankar inte ner på dem – de har nollningar, de anordnar events och de har “på pappret“ samma möjlighet att påverka och engagera som du och jag. De har också roligt. Dock har de inte samma förutsättningar. De kliver inte in i en väletablerad organisation; de drar I maskineriet – i engagemanget och anordnandet – helt själva. Därför avunds jag inte dem; de har inte en styrelse. De har inte utskott som ser till allas deras intresse. De har det inte som hos oss.
Som nämnt ovan är jag inne på mitt fjärde år. Det är nog rättvist att kalla mig gammal och dryg. Om inte för min ålder, så för min pessimism. Jag är pessimistisk eftersom blodet som rinner genom de få sektionsaktiva, som sektionen stolt kan kalla “funktionärer”, är precis som jag – gammalt och drygt. Det behövs nytt blod.
Varför skriver jag denna text, kan man fråga sig. Varför är det så viktigt? För mig är det lätt att svara på den frågan – jag tog chansen och engagerade mig. Jag investerade min tid och min energi i sektionen. Utbetalningen har jag redan fått. Glädje, gemenskap och lärdomar i mängder – vad mer kan jag begära? Jag önskar helt enkelt att fler kan ta del av de erfarenheter som jag tagit del av.
Dock så vädjar jag om något. Du som läser detta, vare sig du precis vaknat upp från nollningen eller håller på att söka examensjobb – för facklan vidare. Engagera dig. Det är aldrig för tidigt eller för sent – men det är alltid värt det. Jag talar inte bara för mig själv, utan för alla andra sektionsaktiva, när jag säger att det du investerar i sektionen får du tillbaka tiofaldigt. Bli funktionär, bli styrelsemedlem – gör något för någon annan så gör du något för dig själv!
Om man kikar lite på min profil på dsek.se så ser man att mina funktionärsmeriter är ganska få. Däremot så har jag satsat stenhårt på att vara kursombud – jag har valt att engagera mig (eller rättare sagt, gifta mig) med studierådet.
Studierådet är speciellt. Vår verksamhet är övergripande och svår att “sätta fingret på”. Mitt mål som studierådsordförande är att göra studierådet roligt och givande. Jag kommer att misslyckas om studierådet inte innehåller driftiga och engagerade funktionärer. Jag kommer att lyckas om du, som gillar att påverka och förbättra, går med.
När jag gick i gymnasiet var jag aktiv i skolans elevråd. På min gymnasieskola hade vi inte förmågan att påverka vår utbildning särskilt mycket. Läro-och-timplanen var bestämd. Uppgifterna och genomförandet av kurserna var bestämt. Som elevrådsrepresentant kunde man som mest ge förlsag på förbättringar, få svar på frågor eller kommentera de beslut som skolans ledning var på väg att ta. Det var kul och givande, men jag fick inte smaka på hur det var att påverka “på riktigt”. I efterhand så vet jag att det kunde jag ha gjort. Som elevråd kunde vi ha varit starkare. Vi kunde ha haft större slagkraft – om bara någon sa hur, om bara någon gav oss möjligheten.
Väl på LTH så kom insikten och självförtroendet. Det var här som jag såg, svart på vitt, resultatet av engagemang. Jag såg dock även resultet av apati...
På den första DoD-föreläsningen frågade Per Holm vem som ville vara kursombud för kursen. Han nämnde något om “att det är viktigt” och att man får “kontakt med lärare”. Jag lyssnade inte särskilt noga fören han sa att man får två stycken baguetter gratis, som kursombud. Vad bra – två gratisluncher, tänkte jag. Jag var ensam om att räcka upp handen, i havet av D10-nollor. Samma sak skedde på EnDim-föreläsningen. Samma sak hände på programmerinsteknikföreläsningen. En veckas gratis lunch – fixat!
Som kursombud så fick jag, konstigt nog, nästan inga kommentarer från mina kurskamrater. Däremot fick jag ta del av jättemånga kommentarer från de äldre studenterna – mina faddrar och resten av de gamla och dryga som hängde i iDét. De klankade ner på det ena och det andra – föreläsarens pedagogik, övningsuppgifternas orelevens till kursens innehåll, ologiska tentamensfrågor, labbhandledare som förlöjligade tjejer. När jag hörde dessa åsikter så var jag inte orolig eller pessimistisk – tvärtom, jag kände lättnad. Vad bra att de tagit upp det här - så att jag nu slipper ta del av samma problematik.
Den lättnaden började redan efter en termin att efterlikna oro mer och mer. Pessimismen kröp snabbt upp. De kurser jag läste verkade inte ha ändrats alls. De speglade de äldre studenternas klagomål. Varför ändrades inte kurserna? Varför hände inget? Hur kommer det sig att denna sjukdom inte är botad? Vad är botemedlet?
Vaccinet, för den här sjukdomen, kallas studiebevakning. Den som injicerar vaccinet är kursombudet. Den som upptäcker sjukdomen är du.
Utifrån sett – på gymnasiemässor, I media, I reklambroschyrer från LTH – så ser skolan och datatekniksektionen inte bara frisk ut. Vi ser stor och stark ut! Lärarna har spetskompetens och när du tar examen har du förmågan och förutsättningen att bli industrins högsta höns! Stämmer detta verkligen? Är denna bild av datatekniksektionen och LTH sann? Eller är den modifierad? Är det ett rykte? En myt?
I skrivande stund lider vi inte av dåligt rykte. I skrivande stund ser vi friska, stora och starka ut. Dock så är jag pessimistisk. Jag har under mina fyra år som kursombud hört hur den ena kursen inte ger någonting, hur den andra kursen är värdelös, hur den tredje kursen är orelevant, hur den fjärde kursen … ja, ni ser min poäng. Var har jag hört allt detta? Vem är det som smutskastar den här bilden av skolan som stor och stark? Det är du och jag, mina faddrar och deras faddrar. Sakta men säkert växer sig den här sjukdomen större och starkare inom vår sektion. När vi bortser från problemen, när vi inte upplyser programledningen och lärarna om problematiken, då får sjukdomen mer näring.
Det ser bra ut idag, här och nu. Men om fem år, när du tar examen – kommer folk att vilja anställa dig? Eller har ryktet om LTH:s “värdelösa” utbildning spridit sig ut i industrin?
Jag tar examen relativt snart. Jag vill kunna vara stolt över min examen, inte skämmas för den. Jag vill att min examen ska accelerera min framgång och framtida lycka, inte sakta ner den.
Det finns många sätt att motverka utbildningens nedgång, att upprätthålla det höga värdet av utbildningen. Det enklaste, och samtidigt mest effektiva, är följande: Informera och kommunicera. Detta är vad studierådet gör. Detta är vad du kan göra. Genom att fylla I dina CEQ-enkäter, genom att vara kursombud, genom att delge din åsikt, genom att observera och notera allt som är både exemplariskt och förkastligt – då, först då, kan du stolt säga att du varit en kugge I upprätthållandet av vårt fina rykte. Genom att vara passiv, genom att ignorera felaktigheter och genom att ha en nonchalant inställning till studiebevakning så bidrar du till att smutsa ner vår utbildning. Ingen tjänar något på det. Så snälla, bevaka dina studier, kommunicera med dina kurskamrater, lärare och med studierådet. Utnyttja dina kursombud, eller ännu bättre – ställ upp som kursombud! Det är en klyscha, men det är också en sanning, att allas insats räknas. Allas insats uppskattas. Allas insats värderas. Gör något litet för din sektion, så lovar jag dig att du får något stort tillbaka.
![[kanelbulle]](/ikoner/snabel-a.png)
dsek.se
Inga kommentarer