Nytt år och nya tider. Gammal skåpmat i ny förpackning.
När jag gick på som SRD-ordförande så var jag helt säker på att saker och ting skulle förbättras. I mina dagdrömmar så var jag den som slog så hårt mot etablissemanget att sprickorna, som tidigare studierådsordförande skapat, brast. Luftslottet skulle äntligen förångas och ge utrymme för nyskapande och finslipande.
In med det nya, ut med det gamla.
Efter ett tag, när man blivit varm i kläderna, så tar man en paus. Backar undan från slagfältet och överblickar det. Först då så märker man det som man tidigare förbisett.
Man märker att detta missfoster till struktur som LTH fött och bevarar finns för en anledning. Det grundar sig i problem som uppstått för evigheter sen, som totalt ignorerats och som nu växt till sig.
Komplexa problem vars reella värde varit lågt och konstant, men som sakta men säkert gått bananas längs imaginäraxeln. Vad hände egentligen? Hur in i helvete kunde detta ske?
Om man googlar vilka som sitter i LTHs styrelse och övriga högt beslutande organ så ser man att deras namn ofta inleds med en titel såsom "Doktor" och "Professor".
Laddade titlar. Högt uppsatta människor. Bara de smartaste, driftigaste och kvalificerade tar sig så långt upp i näringskedjan.
Hur kommer det sig då att de helt glömt bort oss längre ner i näringskedjan? De som en gång var som vi - de som har eller har haft förstahandsinsikt i vad vi idag går igenom. Har de övergett oss? Har de övergett sina egna ideal? Eller är dagens generation studenter unika - är våra problem otänkbart unika att vi helt enkelt, återigen, får vänta och se på vilka lösningar som inrättas?
Eller är det gammal skåpmat i ny förpackning? Jag vet inte! Fördelen med att vara studierådsordförande, insatt och nyfiken är att man lär sig väldigt mycket. Men de frågor som ännu inte besvarats är minst lika mystiska idag som igår. För att inte tala om alla nya frågor...
Det blir en röra i ens huvud. Man har många bra idéer och många bra lösningar. Varför kan de inte inrättas? Varför lyssnar ingen? Varför händer inget?
Jo, det är så att problemet är komplext. Problemet överlappar med andra problem. Mina lösningar skapar problem. Man får ta det goda med det onda och vara nöjd med det man förbättrat och kämpa vidare med det som inte än är rätt. Det är dock svårt.
Inte bara för att man inser att problemets komplexitet är en faktor större, helt plötsligt. Det värsta är dock osäkerheten - går jag runt i cirklar? Har någon annan varit här innan mig, kommit till exakt samma slutsats och sedan gett upp? Eller har de fortsatt? Ligger lösningen någonstans längs med denna väg, eller kommer jag, om ett tag, vara tillbaka här igen?
Det tar tid och tankekraft - inte bara att komma på lösningen, men även att inrätta den. Var? När? Hur? Men viktigast av allt - varför?
Tro inte nu att jag är besviken eller missnöjd - den här sortens tankar håller mig vaken och igång hela dagarna... men de gör mig samtidigt utmattad.
Visst hade det varit enklare för alla om alla korten låg på bordet? Om alla var öppna med vad de tycker är rätt och vad de tycker är fel. Detta gäller ju även de som är neutrala - en kategori jag mer än ofta lägger mig själv i. Vi som inte är tillräckligt insatta för att ha en stark eller genuin eller kvalificerad åsikt. Även vi måste öppna upp oss och säga åt vilket håll vi önskar röra oss mot.
För att om folk står stilla och säger ingenting - då händer ingenting. Vare sig vi kokar av ilska inombords eller är totalnöjda.
Eftersom problemen vi (studenter och annat folk som på något sätt och vis är kopplade till LTH) tacklas med är så komplexa så är det svårt att se när en åtgärd, en insats, faktiskt lönar sig.
Vad har hänt? Vad kommer att hända? Varför gjorde ni X, när ni ändå inte kommer att uppnå Y?
Om du någonsin hamnar i en sådan situation där du ställer dig dessa frågor så är mitt råd till dig följande: Ha förtroende, men ifrågasätt ändå.
En lösning kan se fantastiskt bra ut på pappret; Den kan lova guld och gröna skogar - men när? Hur? Definiera guld och gröna skogar. Bli insatt. Bry dig. Ta tag i saker.
Det absolut viktigaste och bästa du kan göra för att ha koll på läget är att ställa de kontraintuitiva frågorna. Om något känns uppenbart, rätt, klockrent eller självklart - fråga inte bara dig själv, utan även den som gjort påståendet, varför det är så som det är?
Ibland leder detta till höjda ögonbryn och nedsättande svar. Du tar det självklara och vänder det ut och in. Du tar Fouriertransformen av problemet och gör både dig och den du talar med uppmärksammad på att det där bruset, det där som inte riktigt framgick av den ursprungliga kommentaren - det kan leda till trubbel.
Så för att avlsuta: Sluta aldrig fråga. Dumma frågor leder till smarta svar. Och om det nu inte gör det, så var det ju inte en dum fråga till att börja med.
Så då ställer jag några frågor till dig:
Vad får dig att tro att din utbildning är värt någonting på arbetsmarknaden? Varför skulle just du vara någon förebild?
Vad får dig att tro att det inte kan bli bättre, eller sämre, med din utbildning? Vad är din bristpunkt - när går du från neutral till missnöjd? Börjar du närma dig bristpunkten? Går det bara sämre och sämre, eller bättre och bättre? Tror du att den trenden kommer att fortsätta?
Frågor som man säkert inte har bra svar på, i alla fall inte allihopa. Går man med i studierådet så besvaras inte alla dessa fråogr, men man kommer på god väg.
Ibland saknar jag ditt dravel Theo![[kanelbulle]](/ikoner/snabel-a.png)
dsek.se